Kulturarv

Den största förändringen är att det skrivna kulturarvet låses upp i skala. AI-tolkning av handskrift gör att århundraden av kyrkböcker, brev och protokoll blir sökbara för andra än specialister, och satsningen där Riksantikvarieämbetet, Kungliga biblioteket, Riksarkivet och Vitterhetsakademien digitaliserar och tolkar historiskt material visar riktningen för hela arkivsverige. Det förskjuter vem som kan använda det förflutna: från en handfull experter till forskare, släktforskare och skolklasser. Tillgång till historien blir mindre en fråga om specialistutbildning och mer en fråga om gränssnitt.

Samtidigt får arvet en ny ekonomisk och politisk roll: råvara. I handlingsplanen för den nationella AI-strategin får Riksarkivet medel för att digitalisera arkiv som träningsdata, och Kungliga bibliotekets svenska språkmodeller ska analyseras för bredare användning i offentlig sektor. Arkivens språk blir det djup svenska AI-modeller tränas på, och därmed blir urvalet av vad som digitaliseras en kulturpolitisk fråga: det som skannas formar modellerna och sökresultaten, det som inte skannas blir osynligare.

Den tredje rörelsen är hotet mot det förflutnas trovärdighet. När syntetiska bilder som ser ut som gamla fotografier och påhittade källor blir billiga att framställa kan historieförfalskning ske i industriell skala, och Myndigheten för psykologiskt försvar pekar på behovet av stärkt bildgranskningsförmåga. Minnesinstitutionernas uppdrag blir dubbelt: använda tekniken för att öppna samlingarna, med stöd av Riksantikvarieämbetets vägledning, och samtidigt vara samhällets förmåga att skilja äkta från genererat.